Från ingenstans började jag minnas en låt som jag älskade när jag var typ… 12? Jag var tvungen att sätta på den på Youtube, fann att jag fortfarande älskar den och laddade ner den. En svensk låt, gjord av en artist som är SÅ skämmig och var känd runt 1999-2000 och, ännu skämmigare, jag ägde hans debutalbum en gång i tiden. Jag brukar aldrig skämmas över musik jag gillar, men denna artisten håller jag nog för mig själv ;)
Men fin som fan är låten <3
Hey Mr. Internet
To whom it may piss off, yea you and you
Here’s a list of shit you didn’t know but now you do
Exploit my bad habits
Tell them I do drugs
Tell them Travi smokes more crack than Tyrone Biggums does
Tell them I can’t rap
Tell them I dumb it down
Tell them not to buy tickets whenever my band’s in town
Tell them I sold out, say I did it for the fame
And how I buy magazines for the sake of seeing my name
Tell them I how frequent parties trying to get that page 6
Tell them so and so said so and so saw pictures of my dick
Make me out to be an asshole that don’t deserve his fans
Make me more insecure than I already am
Kick dirt on my accomplishments if you’re ever bored
Just document it well and don’t forget to hit record
One hit wonder my ass, what are you talking about
Let them keep bogging trash im gonna take the garbage out
-
How can I be
Be without your hate
It gives me peace of mind
So please don’t tell me its over
Don’t tell me its over
Its your hate that keeps me believing
That we’re the greatest of all time
So please don’t tell me its over
Hur vacker kan en låt vara egentligen? ALLT i den här låten är perfekt, soundet, gitarren, pianot, de vackra rösterna, texten, Travies rap, slutet…. ALLT. Får rysningar och allt detta tar upp min hjärna. Jag vet att detta börjar bli sjukligt, läskigt, min besatthet. Inte jättesmart att bli kär i en artist liksom, och det har aldrig hänt mig innan. Men alltså…. Perfektionen.
And I’m really a novice aspirin’ alcoholic
Drownin the days pain in house barley and grain
Jag har mest Gym Class Heroes-låtar i huvudet och uhm… Travie McCoy. Jag vet, är full av överraskningar. Umgicks med syster i någon timme på Mobilia och kollade på grejer och pratade. Jag tror det märks på mig och på hur jag skriver i bloggen att jag är väldigt omotiverad och nere för tillfället.
Kom hem för en liten stund sen, har bl.a annat varit ute i stan med A och det var ju trevligt :) Vi träffas ju aldrig, bara en gång om året på festivalen, så det var väl på tiden ^^ Han gjorde sånna “tester” på mig och en innehöll då typ en kub, blommor och en häst bland annat och jag är tydligen överkonstig. “Du får blommor, var ställer du dem?” Mitt svar: “Finns det en papperskorg? Jag kastar de där“. Och hästen då, “Det finns en häst i rummet. Hur är den perfekta hästen?” Mitt svar: “Död” (svarade efter lite påtryck att den kunde vara tyst och inte kunde röra sig). Hahaha, idiot jag är :P Blommorna symboliserade familj och vänner, och de slängde jag tydligen i papperskorgen och gästen skulle symbolisera den den perfekta mannen för mig… Och han är tydligen död. Jag är såå normal :)
Annars så fungerar Facebook igen, wooho! Och jag spottade (på riktigt) på äckliga Skånepartiets propaganda som hade kommit i brevlådan, innan jag slängde den i soporna. Ska ta en kopp te nu och snart gå och lägga mig och läsa Wuthering Heights. Imorgon måste jag handla mat (känns som att jag alltid handlar herregud) och posta lite grejer. Och så ska jag kanske till Ikea imorgon, och då ska jag minsann fixa en ny blå påse!
Och nu bjuder jag på bild och en låt som möjligtvis kan vara en av de finaste jag har hört.
© hannah hviid
Min “lilla” crush på Travie McCoy börjar nästan bli liiiiite löjlig. Jag är helt obsessed, det är typ bara hans musik jag lyssnar på för tillfället, både hans sologrejer och Gym Class Heroes, jag tittar på videor på Youtube (musikvideor o intervjuer) och nu har jag liksom honom som bakgrund på datorn! Det är rätt löjligt, jag har aldrig varit såhär för en jävla artist. Jag skrattar faktiskt åt mig själv. Men han är ju sååå snygg!!!
Bilden jag har som bakgrund… Fast har nästan suddat ut de andra helt haha. Gym Class Heroes med Travie längst fram.
Kanske jag tänker helt fel, kanske längtar jag efter något som helt enkelt inte finns. Att jag vill hitta en person som faktiskt tycker om mig för MIG och inte för den de tror att jag ska va, inte för min syster, inte för att jag har egen lägenhet, utan för MIG. Men jag har kanske fel som tänker så? Det kanske är för mycket begärt att hitta en person som fortfarande hade tyckt om mig när denne fått reda på allt skit jag har gått igenom, när sanningen kom fram? En person som skulle tycka om mig fast jag inte pratar mycket, fast jag är allvarlig och har svårt för att skratta. Jag vill hitta någon som inte alls bryr sig om hur jag ser ut, men ändå tycker jag är vacker som jag är, som inte jämför mig med min syster, som inte bryr sig om jag ibland stänger in mig själv, som inte trycker ner det jag gillar och som finns där när jag vill berätta något viktigt. Någon som tar mig på allvar och inte avbryter mig då jag väl börjar prata.
Jag vill inte behöva låtsas vara någon jag inte är för att folk ska tycka om mig, för hur sant blir det då? Jag vet att många av de “kompisar” jag har bara är vän med mig av i princip två saker- Min syster eller min lägenhet eller en kombination av båda. Självklart inte alla, men majoriteten. Väldigt uppmuntrande tanke, ja. Kanske ligger felet hos mig, förmodligen är det så. Mina brister är kanske för många? Jag känner mig jävligt ensam, men samtidigt så vägrar jag vara en annan för att folk ska tycka om mig. Liksom… Det måste väl åtminstone finnas EN sån människa i världen?
Eller! Jag kan ju vara full hela tiden. Folk säger att jag är “rolig” när jag är full och “rolig” är tydligen något bra. En full Hannah är en bra och omtyckt Hannah. Hmm….
Låt som på något sätt passar lite i det jag funderar på för tillfället. Självklart av Travie McCoy ;)
Nu ska jag gå och lägga mig med mina älsklingar Travie och Heathcliff.
Hahahaha, ja, jag vet, jag är skitlöjlig :) Och nu ska jag sluta med min obsession, jag lovar.
